Something wicked this way comes

Egentligen har jag gett upp det här med bloggande. Jag tycks inte ha tålamod nog att hålla det vid liv någon längre stund. Det är lite tokigt; men så är det!

Enda anledningen till att jag tittade in här var för att säga Glad Midsommar och fråga om ni, precis som jag, plockade sju sorters blommor igår och drömde om den finaste ni vet? Det gjorde nämligen jag, och det var mysigt må ni tro.
Å andra sidan kan jag ju passa på att berätta att om en vecka och två dagar fyller jag år. Jag blir väldans gammal, ska ni veta. 
Och när man blir gammal finns det himla fina saker som man känner att man behöver. Jag tycker att vi skriver en lista, utan inbördes ordning förstås, som alltid!
Ge mig alla dessa saker, och jag lovar att vi är bästa vänner för tid och evighet!
Puss!

Jag känner för lite förnyelse. Dags för ny bloggdesign kanske? Förslag mottages tacksamt!
Fram till dess unnar vi oss lite chips och nördar som om det inte fanns någon morgondag. Och tittar på fina bilder, förstås.
Det här kan nog vara det finaste jag snubblat över på länge, och det är så kreativt att jag går sönder litegrann. 
Jag trillade, inte bokstavligt talat men nästan, över den här underbara illustratören när jag letade efter inspiration.

This was an ad made by bodyshop. But Barbie INC found out about it and now it´s banned.

Reblog this, if you think this ad deserves to be seen!

Det här är precis vad jag behöver, en kall och grådaskig onsdag. Snart ska jag iväg på föreläsning, men först måste jag fortsätta med min uppsats om eutanasi. Kul? Nej.

Jag hoppas ni har en bättre dag än vad jag har!

Igår snubblade jag över den här fina boken, och jag började läsa den idag. Jag har sett filmen och älskat den, och nu läser jag boken och älskar den. Parfymen är med andra ord ett litet mästerverk. Det ligger något sällsamt över det hela, trots att Jean-Baptiste är skriven på ett sätt som gör att man ska känna avsmak inför honom. Jag förundras, förfasas och blir helt förtrollad. Perfekt bok att läsa om man behöver lite verklighetsflykt. Och det gör vi ju alla, mest hela tiden now-a-days, eller hur? Min verklighet kommer nog aldrig att bli så bra att jag inte behöver fly någon annanstans en liten stund, och jag är väldigt tillfreds med den tanken. Jag behöver mina alternativa världar, jag behöver läsa om andras äventyr som om de vore mina egna. Men mest behöver jag en varm fåtölj att krypa upp i när äventyrslängtan tassar fram över golvet och överrumplar mig. 
Vem vet, jag kanske får en sån inom en snar framtid. Om jag får som jag vill.
Jag ska börja läsa fler böcker. Jag ska bli den där personen jag alltid velat bli; som kan mycket om allting - nödvändigt som onödvändigt, och som har upplevt tusen äventyr och som kan citera fina böcker i tid och otid.
En odräglig människa ska jag bli, och oh så less ni lär bli, men det kommer bli finfint. Resan dit kommer bli ett eget litet äventyr i sig, och det ser vi fram emot.

Eftersom html-koderna har fått spunk funkar det inte riktigt som jag vill, men om ni klickar här får ni se något helfestligt. Jag har skrattat konstant i en kvart nu. Fan-freaking-tastic! ☂

Jag funderade lite över något jag fann på Ev3s blogg. Funderingen kring om man har några vänner eller inte. Det första svaret som kommer upp i huvudet är att 'visst fanken har jag vänner!' vilket är sant, förvisso. 
Men när alla man umgås med har spritts för vinden är det svårt att försöka ta kontakt med andra människor - de försvinner ju ändå. Djupa domedagsfunderingar såhär en söndag, men så är det.
Jag har alltid haft en svårighet att bli nära vän med folk. Inte ta kontakt med nya människor, det kommer naturligt - jag är en naturbegåvning, om vi får uttrycka oss på ett sådant icke-medelmåttigt sätt. Jag har lätt för att ta kontakt med folk, och lätt för att lära känna dem; men det känns lite som att gränsen går där. Att släppa folk in på livet är det svåraste som finns.

Mina vänner finns utspridda lite överallt nu; och de är ju ett skrämmande bra exempel på att 'people always leave' trots att de ändå finns kvar. Förstår ni hur jag tänker?
De finns kvar, de är ändå de finaste personerna jag vet - men för att jag ska må bra behöver jag umgås, jag behöver busa och skratta och vara sådär härligt konstig med folk. 
När de enda jag kan vara sådär konstig med har flyttat härifrån känns det ibland som om jag förlorat den delen av mig själv.

Å andra sidan är det ju en del av mig själv som jag aldrig riktigt kan gömma, eftersom den syns i allt jag gör. Det är nog den delen av mig som känns mest genuin, trots att det är den delen jag försöker dölja mest.
Äsch, det här blev bara en massa svammel, men det jag ville få fram var att 'Jag förstår hur du tänker', trots att jag mest bara svamlade.

Om alla ens vänner spritts lite vind för våg, hur gör man då, när man känner sig som mest bortglömd? (Vi känner nog så allihopa, till och från) Man söker upp nya bekantskaper, säger jag. 
Det funkade ju för mig, trots att jag känner mig liten och ensam ibland. Givetvis är det lättare sagt än gjort, men jag tror det har att göra med inställning. Bara för att ens finaste busisar har flyttat lite för långt bort och man känner sig bortglömd, betyder det inte att man är det. 
Det är så himla lätt att säga 'Gå ut och gör något! Leta upp spännande människor, ta tag i det själv! Telefonen funkar åt båda hållen', men det är svårt. Det är svårt när man har levt i en trygg zon där man visste att man alltid hade folk att umgås med och saker att göra. När det förändrades är det svårt att hitta det där.. vad heter det.. mod, ja! Det är svårt att vara modig nog att ta det där steget ut och låta det bära eller brista.

Jag tänkte att vi behövde lite mysigheter såhär på lördagskvällen, och vad passar bättre en mörk och kall vinterkväll än lite djärva äventyr i främmande världar?

Idag behöver jag gå och rota i second hand-affärer. Att hitta små fina guldkorn, och tänka ut var de passar i lägenheten, det kanske hjäper bättre mot mensvärken än all (hittills) meningslös medicin? Jag har provat allt känns det som, och det gör mig tokig. Fyra dagar i månaden blir jag helt handikappad, jag kan inte göra något, inte röra på mig, för det känns som om hela jag går sönder inifrån. Jag provar nya värktabletter nu, och håller tummarna för att de hjälper. Inte ska det väl vara så att man har för ont för att leva?

Jag snubblade över något väldigt fint häromdagen, som gjorde att mitt pluggande inte kändes fullt så tråkigt. Att jag å andra sidan har stressat och skrivit och ändå står och trampar på samma ställe, det är en annan femma.


Visst fyllde ni också i såna små, snirkliga mina-vänner-böcker när ni var små? En väldigt finurlig människa hade kommit på tanken att scanna in en, och det tycker jag var en alldeles tokigt fin idé. Därför, kära vänner, har jag tänkt starta en trend. Jag vill att ni fyller i den, ni också (Tillochmed du, Idaho!), för man får ju faktiskt veta en helt den spännande. Bilden hittar ni här, och det är ingenting som hindrar er från att fylla i den, faktiskt!

(Jag vet att det ser lite tokigt ut, men det går bättre om ni öppnar bilden i en separat flik!)

Åh, idag blev jag så tokigt hedrad av finaste Evelina; och då insåg jag hur mycket jag faktiskt saknar henne. Och Ida, Helena och Marta, förstås.
Jag saknar allt tokigt bus vi hittade på, och alla mysiga och jobbiga diskussioner vi hade. Alla fina téstunder vi hade, och allt bus i Vernerlägenheten. Zombiedagen är ett helmysigt minne, indeed!
Jag saknar att äta lunch varje dag, och att ha aromat på mackorna.

Så var man journalist också. Jag ska fira med lussekatter.

Puss!

Idag har jag fikat med mesarna, och passat på att handla lite också. En superbra kokbok och lite kryddor fick följa med hem, och två Jane Austen-böcker, förstås.

Jag, mamma och pappa satt och pratade om Mellanströms julmarknad som infaller snart, och vad vi hade tänkt sälja för något där borta. Så småningom kom vi fram till tygväskor av alla de slag, stora som små, och julgodis. Mumsigt tänker jag, sen så kommer insikten till mig som ett slag i magen;

Har ni också en syster som är rädd för älgar?

Idag är det dimmigt och grått ute; inte så vidare trevligt väder om man längtar efter snö och kyla. Men jag klagar inte! Såna här dagar är perfekta för att stanna i sängen och läsa böcker. Så gissa vad jag har gjort de senaste timmarna?
Precis.

Någon fler än jag som är uppe och kikar på Scream Awards 2010? Vill ni veta något busigt? Innan jag snubblade över programmet tidigare ikväll hade jag absolut ingen aning om att det ens existerade. Tänk vad mycket jag har missat!