☂ Att ha för lite energi
Bild från utflykten tillsammans med det finurliga folket förra helgen.
Jag orkar nästan ingenting numera. Pencillinkur nummer två har onekligen satt sina spår - spår som sattes redan av den första kuren men som nu grävt sig djupare ner och obehagligt lagt sig till ro. Jag är trött hela tiden och känner inte samma glädje kring något längre.
Å andra sidan kan det mycket väl vara pms:en som gör sig påmind (jag brukar väldigt sällan vara såhär bitter, jag trivs så himla bra med mitt liv egentligen) och gör tokiga saker med mitt sinne.
Men ibland blir jag så infernaliskt trött på staden. På lägenheten. På kaoset och asfalten och jag orkar inte mer. Det är som det äter upp mig inifrån.
Jag behöver utrymme och skog och vildmark och det finns inte här. Men så småningom. Snart.
Snart.
Min energi kommer snart, den också. Men jag har bokstavligt talat rensat ut allt jag har undanstoppat; all reserv-energi är förbrukad och jag går på lånad tid. Tid som snart, mycket snart, kommer ta ut sin rätt om jag inte kommer underfund med vad det är som fattas mig. Nu pratar vi inte om personer, även om det finns väldigt många sådana som fattas mig just nu.
Nej, det är något än mer världsligt än så, och jag tror det kan ha med mitt blodvärde att göra. Plus, förstås, det faktum att jag varit sjuk i närmare sju-åtta veckor nu. Sådant tär på kroppen något så enormt och det stör mig.
Fram tills det ordnar sig får jag nöja mig med att kramas lite med min älskade sambo när vi lagar middag, och njuta av att somna på hans arm klockan halv tio varje kväll och försöka att inte oja över hur man ska ta sig upp halv sex nästa morgon. Ta till vara på de där ytterst få timmarna när jag faktiskt är vaken, hur hemskt det än låter.
Men snart vänder det.
Och till dess lyssnar vi lite på Queen och tänker att vårt liv nog är ganska fint ändå.
Puss!
Snart.
Min energi kommer snart, den också. Men jag har bokstavligt talat rensat ut allt jag har undanstoppat; all reserv-energi är förbrukad och jag går på lånad tid. Tid som snart, mycket snart, kommer ta ut sin rätt om jag inte kommer underfund med vad det är som fattas mig. Nu pratar vi inte om personer, även om det finns väldigt många sådana som fattas mig just nu.
Nej, det är något än mer världsligt än så, och jag tror det kan ha med mitt blodvärde att göra. Plus, förstås, det faktum att jag varit sjuk i närmare sju-åtta veckor nu. Sådant tär på kroppen något så enormt och det stör mig.
Fram tills det ordnar sig får jag nöja mig med att kramas lite med min älskade sambo när vi lagar middag, och njuta av att somna på hans arm klockan halv tio varje kväll och försöka att inte oja över hur man ska ta sig upp halv sex nästa morgon. Ta till vara på de där ytterst få timmarna när jag faktiskt är vaken, hur hemskt det än låter.
Men snart vänder det.
Och till dess lyssnar vi lite på Queen och tänker att vårt liv nog är ganska fint ändå.
Puss!
Kommentarer
Trackback
