☂ You're the closest to heaven that i'll ever be
Det finns fortfarande dagar då den första tanken som slår mig när jag vaknar är 'Det var längesen jag pratade med dig'. Det finns kvällar när jag får svårt att andas; halsen tjocknar av gråt och jag får ont i hjärtat bara av att tänka på hur det var. Det slutgiltiga i de orden, sveket i att höra det från någon som vi båda ogillade så fruktansvärt mycket. Det slutgiltiga i de förbannade, förbannade orden. Känslan av trasiga converse på fötterna längs en grusväg i en sensommarvarm skog; hur skosnörena förrädiskt lade sig framför fötterna och känslan av att verkligen inte bry sig om så triviala ting. Att trilla och slå sig fördärvad kändes så ovärldsligt och oviktgt.
Hur benen plötsligt viker sig och man vet inte alls var man ska ta vägen, var ska man ta vägen? och på något vis hamnar man i en gammal barndomsgunga som gnisslar i takt med ens egna rosslande, förskräckta andetag.
Händerna som skakar så okontrollerat och helt plötsligt inser man att man håller sin mörkblå mobiltelefon i handen och men vet inte alls hur det gick till för det är som om ens kropp inte lyder längre och man kan inte lita på sig själv och senast man tittade efter så höll de rödfrusna händerna krampaktigt i kedjorna till gungan; som om de var det enda som höll en kvar i verkligheten. Men nu är det som om de inte lyder längre, det är ingenting som är som det ska. Så skär en ilsken ringsignal genom den bedövande tystnaden. Två. Tre. Sen kommer alla orden för snabbt, de snubblar och kastas om vartannat och allt går för snabbt och man vet inte vad man ska ta sig till men så plötsligt känner man en försiktig hand på sin axel och man inser att det gått över femton minuter och man helt har tappat bort tiden. Det tröstande i att någon finns där och delar det hemska med en. Det är ovärderligt.
Hur benen plötsligt viker sig och man vet inte alls var man ska ta vägen, var ska man ta vägen? och på något vis hamnar man i en gammal barndomsgunga som gnisslar i takt med ens egna rosslande, förskräckta andetag.
Händerna som skakar så okontrollerat och helt plötsligt inser man att man håller sin mörkblå mobiltelefon i handen och men vet inte alls hur det gick till för det är som om ens kropp inte lyder längre och man kan inte lita på sig själv och senast man tittade efter så höll de rödfrusna händerna krampaktigt i kedjorna till gungan; som om de var det enda som höll en kvar i verkligheten. Men nu är det som om de inte lyder längre, det är ingenting som är som det ska. Så skär en ilsken ringsignal genom den bedövande tystnaden. Två. Tre. Sen kommer alla orden för snabbt, de snubblar och kastas om vartannat och allt går för snabbt och man vet inte vad man ska ta sig till men så plötsligt känner man en försiktig hand på sin axel och man inser att det gått över femton minuter och man helt har tappat bort tiden. Det tröstande i att någon finns där och delar det hemska med en. Det är ovärderligt.
Höst. Igen. Det har gått flera flera år, men jag kan fortfarande inte tänka på det. Och trots att det gör så ont, Så förbannat jävla ont, så får jag se det som ett steg närmare accepterande.
Nu ska jag laga mat, krama lite extra på Albin och minnas allt fint vi hade, minnas allt vi sade, minnas allt som kunde varit och allt som inte blev. Sen ska jag dricka citronté och sova näranära under samma täcke och andas vid Albins nyckelben och känna lukten av hemma. För det är den bästa terapin.
Nu ska jag laga mat, krama lite extra på Albin och minnas allt fint vi hade, minnas allt vi sade, minnas allt som kunde varit och allt som inte blev. Sen ska jag dricka citronté och sova näranära under samma täcke och andas vid Albins nyckelben och känna lukten av hemma. För det är den bästa terapin.
Kommentarer
Trackback
