Something wicked this way comes

Jag sitter i vår stora, fina fina sal och äter körsbär. Det är förbaskat kallt i det här gamla huset för det är som om ingen värme vill stanna kvar, den smyger ut genom vinklar och vrår och utomhus är det ingen värme att tala om heller och ibland blir jag så evinnerligt trött. 
Men så tänker man att det finns ju tjocksockar att trä på fötterna, ulltröjor att klä på kalla överkroppar och filtar att vira om sig, och då känns det inte lika hemskt. Jag gillar verkligen inte kyla, inte när det inte är utomhus och trettio grader kallt och tomtar överallt (och en skog av gröna granar). Det är så himla knäppt, men jag vill så hjärtinnerligt gärna att vintern ska komma fortfortfort, jag orkar inte med sommaren hur mysigt och grönt och festivaligt det än må vara. Ge mig stormar och höst och snö och vinter och jag lovar att jag ska vara hur glad som helst.

Dessutom räknas det inte som sommar sålänge det inte ens blir 17 grader varmt. Hint hint, moder natur!