Something wicked this way comes

Åh, jag tror inte ni förstår hur fullkomligt tillfreds jag är med livet just nu? Vi har flyttat till ett hus som är så fint och som känns så hemma att jag får ont i lillhjärtat mitt. Jag drömmer om de där kalla höstkvällarna när vinden viner runt husknuten och jag får kliva upp tidigt på morgonen och elda i kaminen och dricka té till knastret av elden. Jag drömmer om att få gå ut och hämta tidningen en sommarmorgon och det är så varmt att man utan tvekan kan gå barfota och man kanske äter frukost utomhus för att man kan. Och Vintern. När det snöar och är kallt och man måste skotta snö men det gör inget för när man kommer in har Albin eldat och kokat té och kanske står maten och puttrar på spisen och har man riktigt tur finns det glass och varma hallon till efterrätt. Och våren när man får ett sånt sug efter att göra om; inomhus och utomhus och i sig själv, så man cyklar till stan och köper tyg och bestämmer sig för att nu ska jag minsann sy en ny klänning och kanske lite gardiner.

Äventyr och busigheter i all ära, men vad jag behöver är ett hem. Någonstans där jag bara kan släppa allt och inte känna att jag behöver vara någon speciell. Där man kan läsa böcker hela dagarna och det gör inget, där man kan vara ute på äventyr hela nätterna och komma hem helt slutkörd och danstrött i fötterna och det gör inget. En plats där alla mina personligheter får komma fram lika mycket. Som det är nu kommer ett par i skymundan och jag gillar det inte.

På sätt och vis kan jag bli så irriterad på folk som tycker att 'men du är ju ung, du ska ju fara ut och se världen'; för vem har sagt att jag inte vill det? Det är klart jag vill åka på roadtrip i Australien, fotvandra i Österrike och dansa vilse i Frankrike. Men måste det ena utesluta det andra? Jag vill ha en plats att komma hem till - någonstans där jag känner att jag kan vara mig själv helt och fullt och ändå ha kvar äventyrslusten. Hemkänsla är så otroligt, ofantligt viktigt och jag har inga ord som kan beskriva hur det känns.
Folk pratar om att åka och jobba i Norge i ett år, och kanske flytta till New York och jag förstår dom - jag har också en längtan efter något nytt, efter ett äventyr utan dess like. Men jag kommer aldrig trivas så bra på de ställena som jag kommer göra i ett gammalt slitet hus med knarriga trägolv och kamin i biblioteket.

Jag vet inte riktigt varför jag känner att jag måste försvara mig, eller vad jag vill få fram över huvudtaget, men folk har en tendens att höja lite frågande på ögonbrynen när jag säger vad jag vill och vad som rör sig i mitt huvud och hur mina drömmar är formade - som om jag är lite mindre värd pågrund av den simpla anledningen att jag inte är som alla andra.
Äsch, jag vet inte riktigt vad jag vill, jag blir så hiskeligt trött på mänskligheten ibland bara. Trött på att jag försöker göra alla nöjda och trött på att jag alltid tar på mig ansvar över hur folk uppfattar mig. Som om det är mitt problem om folk tror att jag flörtar när jag egentligen bara är trevlig?
Skärpning nu, någon måtta får det vara.
Härmed lovar jag att sluta vara en sån wuss och främst att sluta vara så himla lättåtkomlig.
Ord skadar mig inte längre.

Puss!

(Dubbelpuss på fredagsmyset jag planerat med Albin!)