A red sun rises

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den milt sagt urdåliga uppdateringen idag. Jag klev upp klockan fyra imorse för att ta bussen till Piteå halv sex där jag skulle spänna tandställningen. Sen tog jag bussen tillbaka igen. Sex timmars bussresa på en dag är jobbigt och därför har jag kurerat mig på det bästa sättet jag vet; nämligen att fika med mysigt folk. (Nils)John stod för fikat och det var välbehövt kan jag lova!

Och som svar till Idas kommentar till tidigare inlägg; Peter Pan är ju så viktig att han måste få ett alldeles eget inlägg, såklart!

Han var min största kärlek i många herrans år, tills Orlando Bloom gestaltade Legolas på ett magiskt vis och tassade nästan omärkbart men ack så våldsamt in i mitt hjärta. Där sitter de fortfarande, båda två, men har fått ge rum åt Albin också. Himla fin trio det där, ska ni veta.
Åh, det kanske är dags för lite LotR-maraton? Det var längesen jag bejakade den älskvärt, tokigt nördiga sidan hos mig. Nåväl, jag har ju en hel helg framför mig! Om jag får bort uppgiften jag slavar med nu, vill säga.



Är han inte alldeles förtjusande?


Åh, vad jag brukade önska att jag vore Wendy. Nog för att jag fortfarande gör det, fast inte med samma förtvivlat hoppfulla intensitet. Att Jeremy Sumpter fick spela Peter Pan i den otecknade filmen var ju inte helt fel, det heller.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0