Something wicked this way comes

Trist när ens vänners förhållanden inte håller, men på något vis kändes det som att det var påväg. De hade säkert tröttnat på varandra, kanske. Eller bara är i ofas just nu. Det kanske tar sig senare ☂

När vi var och handlade var det så hiskeligt rått och kallt ute, riktigt sådär oktober-grått och det var mysigt på något vis. Men så gick vi där över bron och så tänkte jag lite glatt att 'åh, så himla mysigt att få tända i kaminen när vi kommer hem!'. Så gick det ungefär en halv sekund innan insikten bara kom flygande mot mig; vi har ingen kamin.
Så hemskt!

I mitt huvud har jag alltså redan flyttat, och det känns ju trevligt fast så hiskeligt sorgligt ändå! Jag måste ju vänta i flera år!

Nu ska jag pussa lite på min Albin, umgås lite med mina svärföräldrar plus extrabror och kanske dricka en kopp té och verkligen njuta av vad jag har.
Att inte folk förstår vilka fina människor de har i sina liv; hur kan man vilja göra någon så illa?

Puss!

Nu ska jag dricka en kopp té, ringa en fin vän och planera inför resan till stugan vi tänkt göra om två veckor. Det kommer bli fint! Men först ska vi ta och baka en mumsig äppelpaj och planera lite busigheter inför kommande veckor.

Puss!

Ugn: 200 grader

Avnjutes med fördel framför ett avsnitt X-files ☂

Nu ska jag koka lite blodpalt och titta på hockey och kanske sticka ett par tjockstockar.
Fint? Jajjemän!

Idag saknar jag mina fina vänner; de är utspridda över hela planeten känns det som och det är lite jobbigt. För att komma iväg från dessa otroligt destruktiva tankar så syr vi en ny klänning (så hiskeligt fin så ni anar inte!) och bakar lite äppelbröd. Eftersom Mami och Papi kommer till helgen har jag tagit ledigt idag för att kunna städa. Ja, ni hör ju hur det går med den saken. Heh.
Snart ska jag dessutom sätta igång med alla julklappar, måste bara gå och handla först! Det behövs ingredienser, kan jag lova.

Jag kanske ska ta och sy dit dragkedjan på den andra klänningen kanske? Och klippa bort kragen? Jo, det ska jag göra senare. När brödet jäser.

Åh, vad jag saknar mina fina vänner! Ni känns så fasligt långt borta, allihopa, trots att ni egentligen inte är det. Och kan jag inte ens trösta mig med att det är snö! Skam och vanära!
Men nästa vinter. Nästa vinter...

Kissekatterna ligger och sover så fint på överkastet och jag ska nog dricka min tredje kopp té för dagen. Vad tror vi om det?
En bra idé, tycker jag, m-hm. 
På tisdag är det dessutom första november och då är det minsann fritt fram för allehanda julpyssel så det är vad jag tänkt ägna mig åt de kommande två månaderna. Om ni undrar vart jag tagit vägen, menar jag!

Puss!

Jag behöver utrymme och skog och vildmark och det finns inte här. Men så småningom. Snart. 
Snart.

Min energi kommer snart, den också. Men jag har bokstavligt talat rensat ut allt jag har undanstoppat; all reserv-energi är förbrukad och jag går på lånad tid. Tid som snart, mycket snart, kommer ta ut sin rätt om jag inte kommer underfund med vad det är som fattas mig. Nu pratar vi inte om personer, även om det finns väldigt många sådana som fattas mig just nu. 
Nej, det är något än mer världsligt än så, och jag tror det kan ha med mitt blodvärde att göra. Plus, förstås, det faktum att jag varit sjuk i närmare sju-åtta veckor nu. Sådant tär på kroppen något så enormt och det stör mig. 

Fram tills det ordnar sig får jag nöja mig med att kramas lite med min älskade sambo när vi lagar middag, och njuta av att somna på hans arm klockan halv tio varje kväll och försöka att inte oja över hur man ska ta sig upp halv sex nästa morgon. Ta till vara på de där ytterst få timmarna när jag faktiskt är vaken, hur hemskt det än låter.
Men snart vänder det.

Och till dess lyssnar vi lite på Queen och tänker att vårt liv nog är ganska fint ändå.
Puss!

Det här kan ju vara själva definitionen av hemtrevligt. Eller vad säger ni?

Nu ska jag äta lite chips, dricka lite té och försöka mig på att spela igenom ett par banor i L4D2 på expert. Vi får se hur det går! Ett ganska bra avslut på en väldigt bra helg, måste jag säga.

Ida, Helena; Vad fanken vill ni ha i julklapp? Och om ni fick välja den färg ni tycker är finast, vilken skulle det vara? Puss! <3

En liten Findus tog beslag på sängen så fort den var bäddad i morse.

Nästan genast fick hon sällskap av Lus, och de trivdes ganska bra.

Det gjorde jag och Albin också; vi skulle nämligen ut på äventyr.


Vi packade vår fina gamla loppisväska full med filtar, té och kanelbullar och traskade iväg.


Till Mumin och Camila! De hade också packat en korg full med godsaker och tagit med sig fiskespön.

Så traskade vi ut i det otroligt fina vädret.


Och hämtade upp Cissi!


Så traskade vi genom skogen.


Vi skulle nämligen till Nydala!


"So, you see any land around here?" "Nope, just water."


Vi gjorde upp eld 


Och gick för att leta efter grillpinnar


Men hittade något helt annat!!


Skaffade nya vänner


Närgångna sådana


Sen åt vi mackor och kakor och bullar och drack té, kaffe och varm oboy!


Och Cissi blev såhär ledsen när hon halkade ner i vattnet. Det var tur det hände när vi var påväg hem, annars hade det blitt lite otrevligt. Blöta fötter är ju bland det otrevligaste som finns.

Sen kom vi hem och då såg det ut såhär med våra nya(nåja) fina lampor i vardagsrummet. Åh, så hiskeligt mysigt! <3

Puss!

Samtidigt som jag är upptagen med att laga dumplings (herrejistanes, hur ska detta gå?) i min farmors gamla fina byxor och umgås med mina fina umeåbusisar kan vi ju titta lite på bilderna från det Sista Sommaräventyret och sakna mitt orangea hår litegrann. Ont i hjärtat gör det, och jag måste nog färga om det snarast. Det här går ju inte.

Idag ska jag dessutom hinna baka en rabarberpaj och sy fast kragen på den där sabla klänningen som varit halvfärdig i ett halvt sekel nu känns det som.
Men å andra sidan mår jag så bra idag att det är inte klokt. Kan nog vara för att jag påbörjade min andra penicillinkur och har sovit middag i två timmar. Fintfint, kan jag lova. 

Vidare vill jag bara berätta att jag längtar mig tokig efter julpyssel och mys med Heivi (även om jag inte alls kommer ha råd att köpa julklappar i år men det är ju en annan femma!), och jag har bestämt att jag ska börja provbaka allt julgodis i november.

Det har jag visst gjort, säg inte emot.

Puss! ☂

Fint som snus var det, kan jag lova! ☂

Men jag gillar't.

Jag och Albin lagar mumsig linssoppa och lyssnar på otroligt mysig musik och pussas lite och sånt där som man gör på torsdagkvällarna när man jobbat hela dagen. Torsdagar är soppdagar, och det passar så hiskeligt bra i höstmörkret ska ni veta. Den här låten hade jag totalt glömt bort, men så spelades den på bandit rock imorse och jag blev helt sentimental.
Pappa brukade spela den jättehögt i vardagsrummet och på hela skivan är det här den enda låten jag minns.

Torsdagssoundtrack ☂

Med såna fina planer gör det inget om man kanske måste dammsuga och skura, det kommer av bara farten.
Fint!

Det finns fortfarande dagar då den första tanken som slår mig när jag vaknar är 'Det var längesen jag pratade med dig'. Det finns kvällar när jag får svårt att andas; halsen tjocknar av gråt och jag får ont i hjärtat bara av att tänka på hur det var. Det slutgiltiga i de orden, sveket i att höra det från någon som vi båda ogillade så fruktansvärt mycket. Det slutgiltiga i de förbannade, förbannade orden. Känslan av trasiga converse på fötterna längs en grusväg i en sensommarvarm skog; hur skosnörena förrädiskt lade sig framför fötterna och känslan av att verkligen inte bry sig om så triviala ting. Att trilla och slå sig fördärvad kändes så ovärldsligt och oviktgt.
Hur benen plötsligt viker sig och man vet inte alls var man ska ta vägen, var ska man ta vägen? och på något vis hamnar man i en gammal barndomsgunga som gnisslar i takt med ens egna rosslande, förskräckta andetag.

Händerna som skakar så okontrollerat och helt plötsligt inser man att man håller sin mörkblå mobiltelefon i handen och men vet inte alls hur det gick till för det är som om ens kropp inte lyder längre och man kan inte lita på sig själv och senast man tittade efter så höll de rödfrusna händerna krampaktigt i kedjorna till gungan; som om de var det enda som höll en kvar i verkligheten. Men nu är det som om de inte lyder längre, det är ingenting som är som det ska. Så skär en ilsken ringsignal genom den bedövande tystnaden. Två. Tre. Sen kommer alla orden för snabbt, de snubblar och kastas om vartannat och allt går för snabbt och man vet inte vad man ska ta sig till men så plötsligt känner man en försiktig hand på sin axel och man inser att det gått över femton minuter och man helt har tappat bort tiden. Det tröstande i att någon finns där och delar det hemska med en. Det är ovärderligt.

Höst. Igen. Det har gått flera flera år, men jag kan fortfarande inte tänka på det. Och trots att det gör så ont, Så förbannat jävla ont, så får jag se det som ett steg närmare accepterande. 

Nu ska jag laga mat, krama lite extra på Albin och minnas allt fint vi hade, minnas allt vi sade, minnas allt som kunde varit och allt som inte blev. Sen ska jag dricka citronté och sova näranära under samma täcke och andas vid Albins nyckelben och känna lukten av hemma. För det är den bästa terapin.

Ikväll ska jag ta tag i min sambo och se klart femte Supernaturalsäsongen, så vi kan fortsätta på sjätte och sen se sjunde! Jag har hört rykten om chips och dipp också. Yu-um!

Jag lovar att jag ska skriva något mer vettigt sen, haha!
Eller så inte.
Det beror helt och hållet på hur busig jag känner mig!

Eller så kanske jag sätter mig och skriver ett svar till finaste Ida på min nya skrivmaskin. Det vore något, va?

Jag har egentligen inget vettigt alls att säga, men det har ju inte hindrat mig förut, eller hur?

Puss! ☂

Kyla som biter sig fast i kinderna och tassande, krypande tar sig in innanför kläderna och gör att man fryser under nyckelbenen, men är varm och nästan svettig under revbenen - trots att det är där man borde frysa för tröjan halkar alltid upp litegrann och avslöjar naken hud när man sträcker sig upp för att kramas och det gör man så ofta man kan. Lukter av frasiga, chokladtäckta munkar blandas med lukten av blåbärssaft blandas med lukten av rökt regnbåge blandas med lukten av stickade ullsockar i kylan blandas med lukten av hjortronglögg blandas med lukten av hemma. Att titta upp mot Galtis och se hur snön har lagt sig som en skyddande hinna över berg och träd och stenar, känna hur kylan tar sig in och nyper i fötterna trots att man har både spidermansockar och tjocksockar. Hur man försiktigt smyger in handen i din och känner att trots att man fryser litegrann för vantarna som mamma stickade inte är riktigt vindtäta så blir det mycket varmare bara av att känna dina fingrar runt ens egna.

Värmen som slår emot en när man kommer in från kylan, hur det sticks litegrann i fingrarna trots att det knappt varit minusgradigt ute, och hur det känns när asfalten man haft under fötterna byts till rensopat, nästan halkigt golv och hur spännande det känns när man halvt halkar på några vilsna gruskorn som släpats in av barnskuttiga skor.
När man ska beställa varm choklad, men av gammal vana råkar säga att man vill ha varm oboy trots att man inte druckit det på många herrans år och trots att man egentligen tycker att oboypulver smakar ganska illa sen den där gången när man var tolv år och ens bästa vän bestämt sa att tre deciliter oboypulver och tre matskedar mjölk är den bästa kombinationen. Sen dess har man ryst litegrann inombords varje gång någon pratat om oboy, men ändå är det som om orden etsat sig fast. Varm oboy.

Hur man kastar sig ut i kylan igen så fort händerna blivit varma, och hur det känns när man kommer hem och det känns lite som om fötterna ska trilla av för de har gått så fort i kylan och ändå blivit så kalla. Men när man kommer hem och tar av sig den fina jackan man fick av sin farmor i somras då hon bestämde sig för att rensa ur sina förråd, och den gula halsduken tillsammans med de röda vantarna får hamna i lådan man gjort till sin egen. När man känner de första trevande värmestrålarna och känner den vagt bekanta lukten av puttrande köttfärs och när man fruset går genom hallen in i vardagsrummet och inser att de tänt i kaminen. Att elden sprakar och leker vilt där inne bakom glaset och att ens mamma sitter och stickar i hörnet av den gamla soffan och att ens pappa slötittar på hockey. 
Det är hemma ☂

Jag tycker det gott kan ta och bli vinter nu. Tack på förhand !

Jag busar till det med Albins dator, och ville mest bara berätta att jag lever och ser fram emot marknaden så att jag blir tokig. Det ska bli skönt att komma hem och träffa alla busiga människor, och att bo hemma en stund. 
Nästa vecka börjar allvaret på riktigt, och jag har faktiskt tänkt vara frisk till dess.

Om någon ville ge mig en John Bauer-tavla vore jag så himla tacksam.
Borde rama in X-filesaffisherna...

Nu ska jag steka äpplen och bananer och vispa grädde.

Och sakna mina fina gamla skellefteåbusisar en stund. Och lägga ut alla mina hjärtskärande fina skor på tradera..
Puss!