Att ta tillfället i akt..
När man ändå använder sin sambos dator så är det väl bara rätt att man passar på att publicera bilder man annars missar? Japp, det tycker jag också! Därför följer härmed en bildkavalkad utan något som helst sammanband utöver det faktum att bilderna är mysiga.
Enjoy, darlings!
Lusenbusen när hon var liten och såg ut som en Gremlin. Det var tider det!
Förra hösten när Loverboy klippte av sig allt håret. Det var läskigt, ska ni veta. Och kändes ovant, men efter ett tag så såg han inte så främmande ut, faktiskt. Men en chock var det ska ni veta, även om han har en tendens att se bra ut i nästan allt. Min Albin.
Om jag inte visste vad han gjorde på den här bilden så skulle jag gissa på att han ätit sjutton citroner på en och samma gång, Eller så har någon sagt något hiskeligt roligt till honom. Vad tror ni?
I mars, när jag förväntansfullt satt inne på Silvermuseet i Arjeplog och väntade på prisutdelningen till novelltävlingen Silverpennan; som jag nervöst skickat in ett bidrag till.
Och tror ni inte att jag vann?! <3 Det var ett stort steg för mig, ska ni veta. Att få ett erkännande på att jag faktiskt kan skriva, att det inte bara är som jag tror. Här blir jag intervjuad till en tidning, men jag tror de tyckte min förklaring till varför min novell blev såpass morbid som den blev var för magstarkt, så de publicerade det inte. Haha, det tycker jag är skojjigt.
Albin, Vania och Henrik när de tog studenten för två år sen.
Och en död lemmel (Tror jag. Det går att spekulera i) vi såg när vi åkte till Norge tillsammans med Loverboys familj.
Enjoy, darlings!
Lusenbusen när hon var liten och såg ut som en Gremlin. Det var tider det!
Förra hösten när Loverboy klippte av sig allt håret. Det var läskigt, ska ni veta. Och kändes ovant, men efter ett tag så såg han inte så främmande ut, faktiskt. Men en chock var det ska ni veta, även om han har en tendens att se bra ut i nästan allt. Min Albin.
Om jag inte visste vad han gjorde på den här bilden så skulle jag gissa på att han ätit sjutton citroner på en och samma gång, Eller så har någon sagt något hiskeligt roligt till honom. Vad tror ni?
I mars, när jag förväntansfullt satt inne på Silvermuseet i Arjeplog och väntade på prisutdelningen till novelltävlingen Silverpennan; som jag nervöst skickat in ett bidrag till.
Och tror ni inte att jag vann?! <3 Det var ett stort steg för mig, ska ni veta. Att få ett erkännande på att jag faktiskt kan skriva, att det inte bara är som jag tror. Här blir jag intervjuad till en tidning, men jag tror de tyckte min förklaring till varför min novell blev såpass morbid som den blev var för magstarkt, så de publicerade det inte. Haha, det tycker jag är skojjigt.
Albin, Vania och Henrik när de tog studenten för två år sen.
Och en död lemmel (Tror jag. Det går att spekulera i) vi såg när vi åkte till Norge tillsammans med Loverboys familj.
Kommentarer
Trackback
