La valse des monstres
Eftersom jag känner mig givmild idag, så tänkte jag bjuda lite på mig själv. Det här är slutet på novellen jag vann Silverpennan med.
Enjoy, och var lite snälla med kritiken. Tack <3
Med beslutsamhet i rörelserna ställer hon sig upp för att ta det som så länge tillhört henne. I samma veva som sommaren släpper taget som världen och löven släpper taget om björkarna och handlöst faller mot marken i en dans tillägnad döden, i samma veva som frosten kommer krypande ställer hon sig upp, med blicken stadigt fäst mot den överjordiskt vackra ryggtavlan framför sig. Hans muskler spelar under tröjan när han sträcker på sig för att nå kaffeburken på översta hyllan -han brukar alltid ställa den en aning för högt upp för att få njuta av känslan när hans muskler tänjs ut till det yttersta. Hon rör sig ljudlöst framåt, på mjuka fötter som dansar en dödens dans mot den ovetande varelsen framför henne. Ett skratt bubblar i hennes strupe, Hon tänker döda en gud, och hela tanken förefaller lustig och en aning snedvriden. Men hon fångar skrattet och gömmer undan det igen, hon får inte höras.
Så smidigt nyckelkedjan passar kring hans hals, hur enkelt det känns att dra åt. Hon fnittrar lite när hon inser att nu, nu står hon över honom. Han försöker förgäves vända sig om, slita loss den dödens snara som lagts kring hans mjuka hals. Naglar som gräver sig in i hennes pianohänder, som rispar upp stora sår i hennes lövtunna hud i förtvivlan. Hon trycker honom än hårdare mot köksbänken, och kan nästan känna bordsskivan genom hans taniga kropp, hon kan nästan förnimma hans smärta.
Ännu ett litet bubblande skratt pressas ut ur hennes läppar, när hon känner hur hans liv börjar strömma in i henne genom länken kring hans hals. Hela hans liv förs in i henne, alla hans minnen, alla hans upplevelser, alla hans känslor – Elias liv blir hennes.
”Jag måste göra det här, för vår skull, älskade” viskar hon tyst och känner hur hans spasmiska ryckningar står på randen till panik.
Hon gömmer ansiktet i hans nackhår, känner hur det blir fuktigt av ansträngningen och hur det luktar lite syrligt, som syrén. Minuterna tickar, går och försvinner in i glömskan. Elias muskler krampar, och tillslut ger hans kropp upp, hela hans tyngd faller bakåt mot henne och hon tar några stapplande steg åt sidan för att inte ramla omkull med honom.
Kallt, grovt trägolv rispar hennes bara fötter där hon sitter med Elias huvud i sina händer.
”Jag gjorde det för vår skull, jag gjorde det för vår skull” upprepar hon varsamt, maniskt, och vaggar dem i en maklig takt, fram och tillbaka. Hon stryker honom försiktigt över det mjuka, lätt fuktiga håret. Det är en fukt orsakad av panik och visshet om att det är lönlöst att kämpa emot.
Ett av de tecken som vittnar om smärtan han upplevt de sista minuterna. Men smärtan hade varit nödvändig, intalar hon sig själv och nickade bekräftande. Smärtan var nödvändig, smärtan var föremålet som helgar medlen.
Hon har stulit hans liv, nu tillhör det henne.
Ett lätt hysteriskt skratt undslipper hennes läppar. Hans liv tillhör henne.
”Nu kommer vi alltid vara tillsammans, älskade” viskar hon och fortsätter den tröstande, vaggande rörelsen. Hans kropp blir allt mer stel, blicken alltmer blank och på en tusendels sekund har livet försvunnit ut ur de gråa ögonen.
Nu skrattar hon, ett glädjefyllt bubblande skratt som studsar mot de tysta väggarna och får henne att krypa ihop mot honom och lukta lite försynt i hans hår.
”Bara min...” viskar hon euforiskt. och reser sig upp för att gå.
