Something wicked this way comes

Känner ni också den känslan ibland, känslan av att ni på något vis är menad för något annat? Att ni inte är menade för ett enkelt svenssonliv med snö och eld i kaminen och té på kvällarna? Det kanske bara är jag; och det är en jobbig känsla.

Därmed inte sagt att det inte är obehagligt; vissa gånger är det en trygg visshet, andra gånger ger den upphov till en rastlöshet som jag nästan finner skrämmande, men obehaglig är den aldrig. 

Det är som om jag vore två helt olika personer i samma kropp. Den första; den försynta, lugna, hon är rätt nöjd med tillvaron. Hon längtar efter ett eget hus ute i skogen, med en kamin som sprakar, stort bibliotek, tusen olika tésorter i lika många burkar och vedspis i ett gammalt kök. Hon är nöjd med tillvaron, och kan tänka sig att arbeta med nästan vad som helst; bara det är ett deltidsjobb. Gärna femtio procent. Varför jobba en massa för att få ihop en massa pengar så att man kan köpa en massa saker? Varför inte jobba lite, och använda tiden som blir över till sådant man mår bra av. Hon är en sund person, Den första.

Den andra, å andra sidan. Hon är en hiskeligt rastlös person. Hon ligger alltid några steg före i huvudet, och hon hatar att vänta. Det finns så mycket äventyr att uppleva, människor att träffa, städer att utforska och kulturer att ta del av. Det finns så lite tid, och så mycket att se, och det gör att hon blir alldeles snurrig i huvudet. Varför kan hon inte få göra alla de här sakerna på en gång, just nu? Varför måste hon vänta? Det mår ju ingen människa bra av! Hon vill inte ha någon liten stuga i skogen; nej, hon vill bo i en livlig storstad vars puls nästan går att ta på, och hon vill ta varje dag som den kommer. 

Hur fanken ska jag göra för att kombinera dessa två? Tro mig, de är starka viljor och ingen av dem kommer ge sig. Det tär på krafterna, att inte kunna ta några beslut. Ena dagen kan ett förslag låta helt underbart, och andra dagen kan man fnysa och undra över hur fanken man kunde tänka i så idiotiska banor.