Sticks and stones, love. I saved your life, you saved mine. We're square.
När Pirates hade biopremiär var jag bara en liten hispig tolvåring som var fast besluten att gifta sig med Orlando Bloom, tack vare den underbara prestationen han gjorde när han gav min Legolas en fysisk form. Den stjärnögda förälskelsen förbyttes dock snabbt - Även om Legolas fortfarande är min man, ofc - när jag såg den här snygga, råbarkade uppenbarelsen första gången.
Jag menar, vem blir inte knäsvag av den där blicken? Precis, det var väl det jag tänkte. Jag är lika svag för honom nu som då, och jag kan nog säga att han bär lite av skulden till att min fantasyperiod led mot sitt slut. Vem behöver snygga, graciösa, hövliga alver när man kan ha sexiga, charmiga ordvitsiga pirater? Trodde väl det. Inte för att det här har ändrat sig nämnvärt; jag står fortfarande och väger mellan mina män. Men istället för att grubbla över vem av dem jag skulle välja om det nu kom till den punkten har jag nu helt enkelt bestämt mig för att jag kan ha båda. Sådetså. Båda gör mig svag i knäna, och det är väl det som räknas, aight?
Loverboy är inte så tokig han heller, för övrigt. Han är så nära jag nånsin kan komma alla de där fiktiva männen jag alltid drömt om.
Puss på att det fortfarande snöar ute, och att jag får julkänsla och blir hemskt sugen på glögg.
