Wicked wednesday
(Först och främst ber jag om ursäkt för sentimentaliteten☂)
Jag tänkte mest bara kika in här för att säga att jag hemskt gärna vill ligga med dig också Idaho, synd att vi inte kan ha snabbisar inne på handikapptoaletten på anderstorp längre <3
Idag har jag stressat och handlat schnyggiga skor (ni ska få se imorrn, hade jag tänkt). Sen var jag lite extra tantig och köpte värmespolar till håret! Jag vet, jag vet, jag har ju kort hår nu, men det blir bra sen lagom till sommaren när jag har tänkt ha axellångt - då skall det banne mig lockas till tusen!
Sen ville jag bara påminna er om att ha överseende, jag har en elakartad tenta som ska vara inlämnad på fredag och före dess vill jag helst inte umgås med folk, jag blir så stressad då.
Jag hann träffa mina fina systrar och min fina mamma idag och kom till en horribel insikt. Jag är ingen eremit. Jag skulle inte klara mig utan folk ikring mig; jag behöver fart och fläkt och stoj och stim och fullt med liv. Jag behöver orkaner och utbrott och familjekänsla.
Jag mår så nedrans bra när jag har massa älskvärda människor omkring mig - och det gör så nedrans ont att komma hem till en tom lägenhet. Jag kommer trivas så småningom, men nu känns det svårt - tomt och ensamt och livlöst.
Det är som om jag redan vore gammal, jag är nog en mormor innerst inne, och jag trivs inte alls i rollen som ensam tonåring (inte ens det, om sex månader är jag ju vuxen officiellt sett).
Det är lite som om jag inte vet vem jag är, men jag har ändå stenkoll på läget - underligt nog.
Det är som om jag redan vore gammal, jag är nog en mormor innerst inne, och jag trivs inte alls i rollen som ensam tonåring (inte ens det, om sex månader är jag ju vuxen officiellt sett).
Det är lite som om jag inte vet vem jag är, men jag har ändå stenkoll på läget - underligt nog.
Det jag egentligen ville säga var att ibland får jag såna där dagar när jag är så fullkomligt överväldigad av kärlek till allt och alla som jag tycker om, att jag knappt klarar av att leva utan dom. Fånigt, eller hur?
Det blir tryck i bröstet, och så känner jag att det går inte beskriva med ord hur mycket folk betyder.
Jag tror jag säger det för sällan, hur mycket jag tycker om er, men det ska ni veta att jag gör. Så fruktansvärt, obotligt, hemskt mycket.
Det blir tryck i bröstet, och så känner jag att det går inte beskriva med ord hur mycket folk betyder.
Jag tror jag säger det för sällan, hur mycket jag tycker om er, men det ska ni veta att jag gör. Så fruktansvärt, obotligt, hemskt mycket.
Ni vet vilka ni är, ni som betyder något, därför känns det onödigt att skriva ut era namn.
Ni är de finaste människorna jag vet.
☂
Kommentarer
Postat av: Ida
Åh, men puss på dig<3 Gud vad jag saknar dig. Jag satt härom dagen och tänkte på alla busigheter vi gjorde på Anderstorp, vart tog den underbara tiden vägen?<3 Eller när vi var i Arjeplog och busade, eller i Martas stuga. Varför måste de finaste stunderna vara så korta och smärtsamma att se tillbaka på?
Jag älskar dig, Amanda!
Trackback
