Something wicked this way comes

Hit kommer jag flytta om ungefär fyra veckor. Till en gammal västerbottensgård från 1800talet med det mesta bevarat. Gamla originaldörrar med beslag och knarriga trägolv. Ingen vedspis än så länge men den kommer så småningom (står ute på gården för att de förra som bodde där var tokiga nog att plocka ut den) och vi har fått en kakelugn och en kamin istället som plåster på såren.
Helt underbart kommer det bli och jag drömmer redan finfina drömmar om hur mysigt köket kommer bli. Att kunna vakna en sommarmorgon och äta frukost barfota utomhus; att fixa och dona i rabatterna och ha kvartersfester och dricka saft ute i solen; att elda så det knastrar i kaminen och dricka så mycket té att jag inte orkar mer; att tassa omkring och känna hur träet knarrar och hur det lever; att krypa upp tillsammans och titta på gamla x-files-avsnitt och höra hur det knakar i väggarna; att laga mat i ett kök som redan känns som mitt trots att vi inte flyttat in än.

Och det bästa av allt är att jag kommer få ett eget bibliotek. Med böcker från golv till tak, en mysig fåtölj att krypa upp i för sträckläsning och ett bord att ställa tékoppen på. Och en kamin i samma rum.
Det känns som om jag inte riktigt kan tro att det är sant än.
Det var ju inte ens ett halvår sen som jag skakade och frös och låg ihopkrupen under flera lager täcken och förkunnade att detta blir sista vintern inne i stan, jag orkar inte mer, jag flyttar hem, jag vill inte.