En vän är en som vet allt om dig och ändå tycker om dig ☂
Men när alla man umgås med har spritts för vinden är det svårt att försöka ta kontakt med andra människor - de försvinner ju ändå. Djupa domedagsfunderingar såhär en söndag, men så är det.
Jag har alltid haft en svårighet att bli nära vän med folk. Inte ta kontakt med nya människor, det kommer naturligt - jag är en naturbegåvning, om vi får uttrycka oss på ett sådant icke-medelmåttigt sätt. Jag har lätt för att ta kontakt med folk, och lätt för att lära känna dem; men det känns lite som att gränsen går där. Att släppa folk in på livet är det svåraste som finns.
Mina vänner finns utspridda lite överallt nu; och de är ju ett skrämmande bra exempel på att 'people always leave' trots att de ändå finns kvar. Förstår ni hur jag tänker?
De finns kvar, de är ändå de finaste personerna jag vet - men för att jag ska må bra behöver jag umgås, jag behöver busa och skratta och vara sådär härligt konstig med folk.
När de enda jag kan vara sådär konstig med har flyttat härifrån känns det ibland som om jag förlorat den delen av mig själv.
Å andra sidan är det ju en del av mig själv som jag aldrig riktigt kan gömma, eftersom den syns i allt jag gör. Det är nog den delen av mig som känns mest genuin, trots att det är den delen jag försöker dölja mest.
Äsch, det här blev bara en massa svammel, men det jag ville få fram var att 'Jag förstår hur du tänker', trots att jag mest bara svamlade.
Om alla ens vänner spritts lite vind för våg, hur gör man då, när man känner sig som mest bortglömd? (Vi känner nog så allihopa, till och från) Man söker upp nya bekantskaper, säger jag.
Det funkade ju för mig, trots att jag känner mig liten och ensam ibland. Givetvis är det lättare sagt än gjort, men jag tror det har att göra med inställning. Bara för att ens finaste busisar har flyttat lite för långt bort och man känner sig bortglömd, betyder det inte att man är det.
Det är så himla lätt att säga 'Gå ut och gör något! Leta upp spännande människor, ta tag i det själv! Telefonen funkar åt båda hållen', men det är svårt. Det är svårt när man har levt i en trygg zon där man visste att man alltid hade folk att umgås med och saker att göra. När det förändrades är det svårt att hitta det där.. vad heter det.. mod, ja! Det är svårt att vara modig nog att ta det där steget ut och låta det bära eller brista.
Jag vet precis vad du menar. Det är inte lätt när allt man håller kärt sprids för vinden och inte riktigt går att samla ihop igen, såsom det en gång varit.
Men det är en del av livet, I suppose.
Dock hindrar det en inte från att tänka tillbaka på allt det där fantastiska man upplevt, och det som varit mindre kul. Men trots det känns det ändå som att man inte skulle ändrat på en enda sak om man fick göra om allting.
Man ska ju blicka framåt säger man. Men varför sitter jag mest bara och ältar det förflutna många gånger, undrar jag då? Är det för att allt är så avlägset nu som man inser vad det var man hade?
Herregud vilken lång och vimsig kommentar det här blev. Det jag ville ha sagt egentligen var väl att jag vet vad du menar och jag saknar dig, och alla andra som jag delar fina, spårade och alldeles underbara minnen med<3 Puss på er!
Jag skulle också vilja skriva vimsiga inlägg/kommentarer som ni gör, men jag har liksom tappat det lite.
Jag saknar dig Amanda <3. Och det du nog! Och jag vet att jag gnäller lite väl mycket. Jag sa aldrig att jag var utan vänner, utan bara att det här med att umgås IRL aldrig riktigt varit min grej. Och jag vet att telefonen fungerar åt båda hållen, men det är också svårt.
Och nu blev det lite svamligt, jag vet knappt vad jag just skrev. Men puss på dig! Och Ida. Och Helena, och Marta och alla andra som man tappat bort lite i den stora vida världen.
